Hej!

Jag är en mamma till 8-årig flicka som insjuknade i diabetes typ1 den 13 juli 2008. Känslan jag hade när jag fick reda på att min flicka hade blivit sjuk var en rädsla som fick världen att kännas så overklig. Jag var helt utom mig själv som man brukar beskriva det. Jag har aldrig känt mig så liten och hjälplös.  Jag kunde inte göra någonting för att hjälpa min flicka som mådde så dåligt. Det gick upp för mig att jag inte längre hade förmågan att kunna skydda mitt barn från allt ont.

För ett tag sedan hade jag besök av en mamma till en 5-årig flicka med diabetes typ1. Vi pratade om hur det var när våra barn blev sjuka och när de skulle få sina första insulininjektioner. Detta var det värsta vi någonsin vi varit med om och vi behövde inte säga något mer om den situationen, för vi både visste. Vi satt där 1 år efter att våra barn blivit sjuka och återupplevde den känslan vi hade då med ögonen tårfyllda och kämpade med att inte brista i gråt båda två.
Just i den stunden kände jag hur viktigt det verkligen var att få prata med andra föräldrar som genomgått samma sak.
Att vara förälder är en av de svåraste uppgifterna vi har i livet. Att vara förälder till ett barn med diabetes är dubbelt så svårt.

En av anledningarna till att jag skapade hemsidan www.diabetesfamilj.se var för att föräldrar, barn, och ungdomar som lever med diabetes lättare skulle kunna hitta och få kontakt med andra som vet hur det är.
Det är lättare att prata med någon som vet vad man pratar om, och jag vet att ni alla förstår vad jag menar. Jag skulle vilja uppmana er att ta kontakt med någon av våra kontaktpersoner eller faddrar när det kommer tuffa stunder. Bär inte på detta själva när det finns personer som vet att ty sig till, att ta stöd ifrån.  Hjälp oss att känna oss värdefulla.