Jag har precis läst en riktigt bra bok som hette "armlös,benlös men inte hopplös". Det var en riktigt fin bok som handlar om Mikael Andersson som föddes utan armar och utan ben, idag har han trebarn, fru,körkort, eget företag och bor i en villa. Han har alltså total lyckats med sitt liv trots omständigheterna.

Han pratade också om bemötande från andra människor tex på ett kalas då alla inte riktigt känner varandra och man skall hälsa på alla, hur skall man veta hur man skall hälsa på honom? Han har ju ingen hand att hälsa med. Då berättar han att han ser det som sin uppgift att "styra" situationen och hjälpa människorna han möter att förstå. Han sträcker alltså fram sin lilla "armstump" ögonblicket innan, så att människorna inte hamnar i en svår och jobbig situation.

Kanske är det de som gäller i mitt fall också när man pratar om diabetes med andra som kommer fälla de dumma och jobbiga komentarerna som " Har du diabetes????aaaaaa gör inte det där jätteont????????", när jag sticker fram sprutan för att ge mig det livsviktiga insulinet till varje måltid. Då skulle ju jag lätt kunna stoppa vid första skriket och berätta att jag har diabetes och hur fina nålarna har blivit sen 1994 då jag fick diabetes, alltså vända situationen där till något positivt.

Jag blir så fashinerad och peppad utav människor som skriver sådana självbiografier om sina "kamper", Mikael Andersson kunde ju lika gärna deppat ihop totalt men ordnade till sitt liv riktigt bra trots detta stora handikapp. Varje gång jag har det jobbigt med min diabetes skall jag tänka på Mikael och boken "armlös,benlös men inte hopplös".

Jag hittade hans hemsida och skrev några tackrader till honom för inspirationen han gett mig i min "kamp":
http://www.mikael-unlimited.se/ 

Kram Linda