Okunskap

Ett brev som en diabetesmamma diktat ihop, tycker det är så bra och ärligt så ville att ni skulle få ta del utav det också.

Hur tycker ni andra diabetiker att ni blir behandlade utav allmänheten?

Själv skall jag säga att jag blivit otroligt bra bemött och otroligt dåligt bemött, jag kommer aldrig glömma när språkreseledaren bad mig gå in på toaletten när jag skulle hålla på med min diabetes, aldrig glömma tanten i affären som kom fram till mig och mamma och sa att vi absolut inte skall köpa light och borde skämmas som stöttar en sådan "farlig" dryck, eller läraren som skällde ut mig för att jag lekte med mobilen när jag enkelt och diskret ville kontrolera mitt blodsocker, eller varför inte kvinnan på mcdonalds som blev illamående utav att jag tog insulin vid maten och inte var tillräckligt diskret.

OCH jag kommer aldrig glömma Rickards ord, Linda det är dig jag vill vara tillsammans med, jag bryr mig inte om ifall du har diabetes eller inte jag kommer alltid finnas för dig. Eller min systers tappra försök att hjälpa mig ur det låga blodsockret under semestern i Thailand, trots att jag inte var ett dugg trevlig mot henne då stod hon tappert vid min sida och lovade mig trygghet, eller alla diabetesbarnen i föreningen man blivit förebild för, en liten 4 åring vi har hade tagit med sig diabetestidningen till dagis och visat reportaget om mig och Shiva. Eller min egen lärare som stöttade upp mig i alla lägen och höll det där lite vakande ögat och uppmärksammade om jag inte klarade av skolsituationen pga sockret.

Man har blivit otroligt olika bemött, vissa har lite mer kunskap än andra, det negativa beror enbart på okunskap tror jag och det vill jag arbeta för att få bort, det är så trist att folk med diabetes skall behöva försvara sig pga sin sjukdom, det vill jag motarbeta. Hur skall man börja tycker ni? 





//Linda


Till alla er snälla som vill ge välmenande råd till oss som lever med diabetes typ 1

Med anledning av att jag börjar få en massa råd igen om att bota min sons diabetes med kost:

Levande föda är bra på alla sätt
och mycket gott. Filmstjärnorna kallar det raw food.
Men det kan endast bota diabetes typ 2, som är
en mer livstilsrelaterad och mer ärftlig sjukdom.

Diabets typ 1 är en autoimmun kronisk sjukdom
där immunförsvaret förstör betacellerna som producerar insulin.
Insulin är inte något dåligt, inte något farligt att tillsätta.
Insulin är ett livsviktigt metabolt hormon.
Utan insulin svälter kroppens celler ihjäl. Kroppen blir helt utan näring.

Om vår son skulle äta rawfood och sluta med insulin skulle han dö.
Och det skulle gå fort, på ett par dagar bara.
Det händer ungefär vartannat år att någon förälder struntar i läkarnas
anvisningar och försöker bota sitt barn med kost - alla dessa barn avlider.
När en enda insulinspruta skulle kunna ha räddat dem.
Jag tycker det är fruktansvärt och jag lider med dessa barn som fick må så dåligt
och dö en så hemsk död, orsakad av ovetande föräldrar.

Det är mycket olyckligt att alla tänker på diabetes typ 2 så fort man nämner diabetes.
Det blir så många missförstånd.
Det är ju egentligen två helt olika sjukdomar.
Men jag vill heller inte lasta typ 2 diabetikerna för en särskilt dålig livsstil heller, eftersom typ 2 t ex är mer ärftlig än diabetes typ 1.
En människa kan alltså få diabetes typ 2 trots att hon varken är amerikan eller kakmonster eller McDonalds-narkoman.

Jag tar tacksamt emot råd men ibland blir jag sårad och undrar
om människor inte förstår att vi redan kollat upp allt,
efter att ha levat sju år dygnet runt med denna allvarliga sjukdom.
Att vi är korkade och bara gör som vi blir tillsagda?
Att de specialister som utbildat oss är helt korkade de också?
Att en yogi från USA vet bättre än tusentals läkare och forskare?

Det blir liksom väldigt ytligt och upplevs av mig som en stor klapp på huvudet.
Som om vi som lever med diabetes dygnet runt, och alla läkare med oss, har missat något.
Jag har under årens lopp fått höra att vi kan bota min son med
1. Blåbär
2. Akupunktur (Jag har sett med egna ögon folk bli botade i Kina mm mm )
3. Qi Gong (Jag har sett med egna ögon folk bli botade i Kina mm mm )
4. Yoga (Jag har sett med egna ögon folk bli botade i Indien mm mm )

Att vi inte ska ta så många blodsockerprov som läkarna lärt oss,
utan mer "känna oss fram."
Allt detta är fel. Det är blodsockerproven som hjälper oss.
Trots att min sons små armar ser ut som en sprutnarkomans.

Jag har stort tålamod. Och jag vet att ni som kärleksfullt ger mig råd inte menar illa.
Men jag ljuger om jag säger att jag inte blir sårad.
Så jag provar nu en ny strategi, för jag tror den också har effekt.
Dvs att berätta hur det känns att sitta inne med sådan specialkunskap
och ändå få stå ut med så mycket okunskap.
Min man fick t o m bråka med akutläkaren på sjukhuset när vår son åkte ambulans i julas.
T o m läkare och sjuksköterskor har för dålig kunskap om diabetes typ 1.

I sju år har jag milt och tålmodigt svarat och hänvisat till typ 2.
Men idag hade jag inte det tålamodet.
Jag vill vara ärlig.
Jag blir arg och ledsen när jag får ytliga och lättvindiga råd hur jag ska bota min son
som lever med den obotbara sjukdomen diabetes typ 1.

I ärlighetens namn.

Ami


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0