Tänkte berätta om mina värsta farhågor att vara ensam med ett lågt blodsocker. Jag blir så fruktansvärt otrygg när jag ligger lågt så jag helst skulle vilja ha med mig någon dygnet runt för att aldrig riskera att bli ensam och låg. Men så fungerar ju inte verkligheten.

Idag när vi var och handlade kände jag mig lite låg men fortsatte ändå att strosa runt med mamma och syrran, vi var på indiska dem provade kläder och jag stod mest och hämtade eller lämnade plagg som inte passade dem. Tillslut så påtalar jag att jag inte känner mig bra och skulle behöva äta, mamma säger till mig att dem skall prova färdigt lite kläder så kunde jag gå och köpa något så länge. Nej säger jag och fortsätter strosa runt i affären.

Tillslut så bestämmer jag mig för att gå till körskolan istället eftersom jag ändå inte var sugen på att kolla på kläder, går iväg låg och lite ledsen, jag lyckades ju inte förmedla mitt budskap om att jag behövde ha med mig någon.

Köper lite godis att stoppa i munnen och sätter mig på körskolan, vilket blir kaos eftersom blodsockret är kaos och jag känner mig upprörd och "ensam".

Går hem och känner mig besviken över dagen, fräser åt mamma att dem kunde väll följt med mig o ätit?? (har inte fått upp värdet än), mamma säger SJÄLVKLART hade du bara bett mig så hade jag följt med dig med en gång och ger mig en kram, en sådan kram som bara hon kan ge.

Får i mig mat, upp blodsockret = trygg igen, självförtroendet kommer tillbaka och jag blir mig själv igen.