Nålstick

Stickrädsla och diabetes är ju ingen rolig kombination och jag har fortfarande inte lärt mig acceptera sticken fullt ut, jag får en rysning i kroppen varje gång innan lantus tagningen men jag vet att den är nödvändig och kan därav "tvinga" mig själv att ta den. Lika lätt var det ju inte när jag var liten att acceptera faktum att sprutan är ett nödvändigt ont och måste tas, jag har förstått att problemet är stort i många barnfamiljer med diabetes och jag har även själv varit i några familjer och hjälpt till med "nål rädslan".

Jag tror det är viktigt för barnet att se någon som är äldre med diabetes som faktiskt gör precis samma sak och gör det utan att blinka, det peppar och man vill vara lika "duktig"/"häftig". Jag hade min storebror som idol inte för att han är diabetiker men han var den enda som fick sticka mig ett tag. Och då skall ni veta hur spruträdd min bror var när han var liten ändå hade jag sådant förtroende att han fick sticka mig, mamma fick ju det inte ett tag och ändå är hon sjuksköterska hehe..

Motivation tror jag också på, för varje stick få rman en guldstjärna i en klisterbok och när man uppnått 5 stycken gör man något roligt. Men ALDRIG ta bort klistermärken om man vägrar och får panik, då skapar man en ond cirkel oc pekar ut barnet som dåligt för man inte klarar av sticket och så skall det ju inte vara, inget negativt alls inom sticket.

Emla och låt det vrka i 25-30 minuter och gör något spännande av det, kalla det för trollerisalva. och gör det till en lek, barnet får inte titta och skall gissa när det är färdigt.

Det är trots allt en nål och gör ont att sticka så ha tålamod tålamod ha inte bråttom eller var för stressade när nålbytet skall äga rum, då blir det absolut fel. Det skall vara lugnt och harmoniskt ingen hets. Ibland kanske man glömmer av att barn med diabetes är barn också och inte bara diabetes barn. Ett liv med sprutor är inte roligt men det går att leva med och man får försöka göra det bästa man kan utav situationen man hamnat i.

kram




Kommentarer
Postat av: Lena

Hej Linda! Läste dina kommentarer och fann din bloggsida. Jag har själv haft diabetes i 46 år, sedan jag var 9 år. Lärde mig sticka mig själv när jag var 11 år, och då var det inga fina tunna nålar som nu utan glassprutor med stora hemska nålar!!

:-) Jag ser positivt på den enorma förändringen som skett genom åren. Jag har nu sedan några månader övergått till insulinpump, eftersom jag inte var nöjd med min blodsocker inställning. Det har helt förändrat min tillvaro. Jag har aldrig varit stickrädd, men med pumpen byter jag bara kanyl 2 gånger i veckan, och mina värden har förändrats radikalt. Det kräver dock lite tätare blodsocker kontroller. Var ute och åt sushi med goda vänner en kväll, och behövde bara trycka på knapparna för att tillföra insulinet före middagen! Dessutom mår jag så betydligt mycket bättre. Så tänkte att det kanske vore något för dig att prova. Fortsätt kämpa!

2010-08-08 @ 21:44:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0