N

fick veta att yngsta

barnet, femåriga dottern

Linda, hade diabetes förstod hon                                    

inte hur man skulle kunna fungera

som en familj framöver. Hur skulle

man kunna fira jul, födelsedagar,

resa på semester eller ens ha fredagsmys

längre?

Idag är Linda 17 år. Vi sitter

och fikar i gillestugan i huset

i Kungsbacka dit familjen nyss

flyttat.

- Visst är det ett problem att

ha diabetes. Men det har gett

mig väldigt mycket. Jag kan till

exempel mycket om min kropp

och jag har kompisar med diabetes

över hela världen, säger

Linda medan hon gosar med

hundarna Shiva och Willma.

Lindas mamma Anna-Lena

tänker med fasa på den första

tiden som mamma till ett barn

med diabetes.

- Jag var ingen bra mamma då.

Jag var inte stark, bara förtvivlad.

Jag kunde inte trösta och

stödja. Jag ville själv bli kramad

och omhändertagen.

Anna-Lena som är barnsjuksköterska

gick på vidareutbildning

det här året. Hade bland

annat varit på en föreläsning

om diabetes typ 1. När Linda

blev onormalt törstig förstod

Anna-Lena direkt vad det var.

Efter kontakt med lasarettet fick

hon bekräftelse.

- Jag minns inte så mycket från den

julen, säger Linda. Men jag vet att

jag frågade om mamma också hade

fått den där sjukdomen eftersom

hon var så ledsen…

Som alla föräldrar ville Anna-Lena

och hennes man Bosse det allra bästa

för sitt barn. Hon skulle få rätt mat

och rätt behandling. Inget slarv.

Linda har två storasyskon. Även

för dem måste livet gå vidare. De

skulle förstås få lördagsgodis som

vanligt.

- Pappa och Helena och Henrik

smög iväg på lördagarna när Bolibompa

började, berättar Linda.

Upp till vardagsrummet. Mamma

och jag satt nere i källaren vid teven

där. Jag fick en halv tablettask.

Linda var rasande. Skrek att "jag

vet att ni luras. Jag vet vad ni gör.."

Trots att hon inte fick sin påse med

godis på lördagarna som tidigare så

var blodsockret rekordhögt. Av pur

ilska.

Första halvåret var tufft för hela familjen.

- Räddningen kom när vi fick kontakt

med läkaren Mats Bonnier,

säger Anna-Lena. Vi har tackat honom

en massa gånger men han förstår

nog inte hur mycket han faktiskt

har betytt för hela vår familj.

Mats Bonnier tog med Linda till

en godisaffär. Gav henne en påse

och sa att hon fick ta vad hon ville.

Anna-Lena försökte ingripa när

Linda valde godis. Ville få henne

att välja sorter som var "nyttigare"

än andra. Ville få henne att inte ta

så mycket. "Ut ur affären" sa

Mats Bonnier. Linda skulle

få välja precis vad hon ville.

Nu 13 år senare säger Anna-

Lena:

- Det finns värre saker än att

ha högt blodsocker någon

natt. Mats Bonnier lärde oss

att vi måste fortsätta att vara

en familj som gör saker tillsamman,

som gör samma saker.

Att Linda måste få känna

att hon är som alla andra.

- Visst fick jag ofta leksaker

istället för godis även senare,

säger Linda. Det var ingen

av mina kompisar som hade

så många Barbiedockor som

jag. Men det var viktigt för

mig att jag precis som mina

syskon och kompisar fick

en tjuga på lördagarna att

springa och köpa godis för.

Det var viktigt att jag också

kunde berätta om allt godis

jag fick i påskäggen.

Första sommaren åkte familjen

på semester till Cypern.

Anna-Lena och Bosse var

oroliga för hur det skulle gå. Om

maten skulle passa Linda, hur värmen

skulle påverka hennes diabetes

och så vidare. Men det gick jättebra.

- Jag minns hur förvånad jag blev en

gång när vi var på Cypern. Mamma

kom med en jättestor glass till mig.

Jag tänkte att nu har mamma blivit

tokig, säger Linda och skrattar.

Men mina syskon ville ha glass - och

då skulle jag förstås också få en.

Då rasade världen för trebarnsfamiljen

Barknertz i Åsa

T