intressant artikel
Barn i riskgrupp får vaccin mot diabetes
Av , Thomas Löfqvist
Publicerad 4 april 2010 6.30 | Uppdaterad 4 april 2010 9.43
Målet: fördröja eller förhindra diabetes.
Nova sätter korken på tuschpennan.
– Den rosa! kommenderar hon. Pappa Glenn Holmberg räcker henne en ur den välfyllda lådan, men Nova viftar bort den.
– Inte den rosa, den andra.
Med sköterskans hjälp blir det rätt penna till slut, och Nova fortsätter färgläggningen av prinsessor i målarboken.
Hon halvligger på en säng på Skånes Universitetssjukhus i Malmö och väntar på att nästa omgång blodprover ska dras ur nålen i armen.
Nova Holmberg är sju år och deltar i ett unikt forskningsprojekt. Femtio barn som löper risk för typ 1- diabetes ska få injektioner.
Hälften får ett nyutvecklat vaccin, hälften ett overksamt ämne, för att man ska se om det märks någon skillnad.
Målet är att vaccinet ska fördröja sjukdomen, eller till och med hindra den från att bryta ut.
– Vi löser inte sjukdomens gåta med den här studien. Men skulle vi kunna förhindra diabetes hos bara ett barn så betyder det enormt mycket för hela familjen, säger diabetesläkaren Helena Elding Larsson som leder studien.
Typ 1-diabetes innebär att kroppen angriper och dödar de celler i bukspottskörteln som tillverkar insulin.
Varför det sker vet man inte, men sjukdomen slår ofta till tidigt i livet och kallades därför förr barndiabetes. Utan insulin kan kroppen inte bryta ner socker i blodet och typ 1-diabetiker måste ta insulinsprutor hela livet.
Vaccinet som Helena Elding Larsson använder tillverkas av ett svenskt företag som heter Diamyd. Det bygger på ett ämne i insulincellerna som kallas GAD. Exakt hur vaccinet fungerar vet man inte ännu, men det verkar vänja immunförsvaret vid GAD så att insulincellerna inte attackeras mer.
Hittills har det bara testats på personer som redan har typ 1-diabetes. Resultaten tyder på att hos barn som bara varit sjuka en kort tid, mindre än ett halvår, saktar sjukdomen in.
Men Nova Holmberg är inte sjuk. Inte ännu.
– Innan man får typ 1-diabetes får man ofta antikroppar i blodet mot bland annat GAD. Då har en process satt igång i immunförsvaret som riskerar att leda till diabetes. Alla barn i studien har GAD-antikroppar och minst en sort till som vi vet är viktig. Nova har tre sorter, säger Helena Elding Larsson.
Nova har lämnat blodprov regelbundet sedan hon föddes.
Skälet är att hennes mamma Viktoria Holmberg har typ 1-diabetes, och sjukdomen kan vara ärftlig.
Både Nova och hennes lillebror Loke erbjöds att delta i forskningsprogram där man undersöks för att se om sjukdomen bryter ut.
Novas program kallades Dipis, Loke är med i Teddy, en ännu större studie där tusentals barns blod undersökts vid födseln, i jakt på genvarianter som man vet ökar diabetesrisken.
De barn som har genvarianterna erbjuds att fortsätta i programmet, även om föräldrarna är friska.
Barnen får lämna blodprov och föräldrarna får i perioder skriva kostdagbok och rapportera om något avvikande händer.
Kanske kan stress, oro och traumatiska upplevelser ha betydelse för sjukdomen.
Nova hade inga antikroppar förrän hon blev fem år. Då plötsligt dök de upp.
– Vi har ju haft i tankarna att risken finns. Så det var ingen som greps av panik, precis, konstaterar Viktoria Holmberg lugnt.
– Hade inte du haft sjukdomen och haft sådan kontroll över den hade det nog varit jobbigare. Men vi gör ju till och med långresor utomlands varje år, och det har alltid gått bra, säger Glenn Holmberg.
Viktoria Holmberg fick diabetes när hon var tolv år. Det var hennes mamma som testade henne. Hon hade själv jobbat i vården och reagerade på att Viktoria var så törstig jämt.
Viktorias blodsocker var skyhögt och hon fick läggas in på sjukhus. I dag säger hon att hon känner sig väldigt trygg.
Det har på det hela taget alltid gått bra att sköta sjukdomen och utrustningen hon använder har blivit väldigt mycket bättre och smidigare med åren.
– Jag har alltid haft en positiv bild, tänkt att när jag är 35 har de säkert löst det ... Nu känns det både häftigt och unikt att få vara med om den här studien. Och det är klart att vi greppar efter möjligheten att Nova aldrig utvecklar diabetes. Eller åtminstone att det dröjer.
Nova själv är inte orolig, trots sticken i armen. Hon skojar med läkaren och sköterskorna, grimaserar över sockerlösningen hon måste dricka.
Frågan om det är besvärligt med alla prover och undersökningar möter hon med en axelryckning.
– Nä. Det är roligt.
