Aceptera,respektera,okunskap..

Boken om mig finns i min mammas bokhylla den handlar om alla hennes tre barn, hon har skrivit i den efter allas födelsedagar.Jag kan alltså läsa om när jag började gå, mina första kompisar, mina första ord. min tolv årsdag jaa ni fattar.

Jag funderade för hur jag skulle beskriva mig själv, alltså min egen självbiografi. Jag tror den skulle blivit lång men faktiskt ganska intressant. Livet med diabetes är en otrolig resa som jag lärt mig otroligt mycket på men det är ju gärna en kunskap jag kunnat vara utan också. Att leva med diabetes kommer jag aldrig aceptera men jag kommer respektera att min diabetes finns där och göra det bästa utav situationen.

Hmm, min självbiografi alltså...Livet med diabetes, det är väll det som skiljer mig från andra, och eftersom jag inte ens kan jämföra mig med en annan som har diabetes eftersom sjukdomen är så inviduell så är jag verkligen unik, men vem är inte unik egentligen? Ingen är den andra lik. Men jag hade nog gått igenom min skoltid, problematik som uppkom i skolan, att jag för det första inte var välkommen för att jag behövde en personlig assistent har satt spår i mig som jag ibland får jobba på att sudda bort, påminna mig själv om att jag är precis lika bra som vem som helst, min diabetes styrs ibland utav okunskap, jag är rädd för vad folk skall anse om den, är det någon som tycker jag är "läskig" för att jag måste ta sprutor? Kvinnan på mcdonalds en gång var tvungen att gå eftersom hon var spruträdd och jag hade suttit vid bordet jämte och tagit min spruta nära henne, ja vad skall man säga liksom? - Var glad att det inte är du som behövde ta spruta för att ha möjlighet att äta din hamburgare, det måste jag göra 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året.

Eller skräckturen när jag var i femte klass och blev dålig på skolbussen påvägen hem från en klassresa, skolbussen var utan lärare på, givetvis prickar jag in rätt dag att bli för låg på. Osäkerheten för när det skulle hända nästa gång gjorde mig osäker.

Resan att lära Shiva känna av mina låga och höga blodsocker har varit jättespännande, kan ni tänka er att en hund kan känna allt detta? Hon kan idag hämta min blodsockermätare på komando, ge mig mitt dexxtrosol om jag är i behov utav det och finnas som ett dagligt stöd i min vardag, en riktig trygghet.

Men något jag måste påminna mig om är att jag för det första är Linda Barknertz som är duktig på kommunikation, jobbar som personlig assistent och tycker om hundar. Diabetesen skall vara en liten del av mitt liv, jag vill motverka alla fördomar, sträva efter ett bra liv trots min diabetes, det gäller att hitta den balansen. Alla jobbar med något personligt i ens liv, jag jobbar med att acceptera min diabetes.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0