Ibland önskar jag att jag var en hund, min största uppgift vore att älska min matte, ge kärlek, värme, följa med på promenader, sova, bli serverad mat, följa med ut och leka, komma ut på aktiviteter och det bästa utav allt slippa planera allt.

Livet just nu består utav för mycket stress och fläng även ifall det mesta är så roligt behöver man ibland lära sig att säga nej till saker hur roligt och bra det än verkar, jag börjar bli bättre och bättre och bättre på det, men man är så rädd att någon skall bli besviken, förvånad "varför va inte hon där och hjälpte till??", hur kommer det sig att man har sådana tankar egentligen? Det är väll bara att säga nej om man inte vill? Men njaa så lätt är det inte, inte för mig i alla fall.

Prioett är ju jobbet (tyvärr, men på något sätt måste man ju tjäna pengar), Shiva (givetvis!), Rickard (givetvis!), Diabetesföreningen (givetvis!).