Något som jag ofta lägger märke till och blir grymt ledsen för är att barnen med diabetes tvingas växa upp så nedrans fort vare sig man vill eller inte. Jag själv var 5 år och 11 månader när jag blev sjuk. Alltså skulle precis börja skolan, då ansåg skolans huvudmän att jag skulle fixa diabetesen själv, hur skall en sexåring mäta av ett blodsockervärde och avgöra hur mycket insulin som skall ges? Risken finns att man avgör fel och det kan ge konsekvenser som jag inte ens vill tänka på...Tack vare min underbara mamma som stred med advokat vid sin sida fick jag också rätten till en rättvis skolgång med en personlig assistent vid min sida.

Barnens största problem skall vara vilken leksak dem skall leka med inte hur mycket insulin dem skall ta för att överleva dagen. Att lärare skall gå in och vara personliga assitenter är också fel, lärare skall undervisa elever och ge dem en bra grund för livet. Personlig assistent tycker jag är en fråga som skall komma ifrån skolan, Är ni i behov utav personlig assistent? Men givetvis så svävar ju okunskapen i luften och alla tror att diabetes är en barnlek. 

 Diabetes handlar om planering och strukturering, det kan omöjligt ett barn göra.

Barn är fortfarande barn även om dem är "diabetesbarn"!

Vad tror ni diabetesföreningarna, skall vi samankalla ett möte mellan politiker och diabetesföräldrar??

//Linda