Jag tänkte ta upp ett tabuämne som man aldrig egentligen pratar om, att berätta att man har diabetes. Varför tvekar man egentligen??

Jag själv är ibland rädd att berätta för folk om min diabetes eftersom man inte vet hur folk skall reagera, kommer folk sluta bjuda på fika?bli lite mer observanta när vi umgås?? jaa vad vet jag alla konstiga tankar som svävar runt i huvudet...På mitt sommararbete så fick mina kollegor veta det igår och jag gjorde det med lite taktik, tog helt enkelt upp blodsockermätaren i fika rummet och tog ett blodsocker, innan jag tog så sa jag "Tycker ni det är otäckt får ni säga till, det är bara en blodsockermätare", alla tog det bra och ingen sa något olämpligt. Dem var bara nyfikna! och då berättade jag även om Shiva min blivande diabeteshund!

En som jag jobbar mycket med sa med lite försiktig ton om det inte var "farligt" med tanke på att jag skulle få diabeteshund och hade insulinpump, jag svarade med glad min att jag har ju min insulinpump som injektserar insulin vid bestämda tider, äter när jag behöver och tar blodsocker men visst är vissa dagar helstruliga och inte fungerar men det  får jag ha koll på. Jag vill inte göra en enkel sak om diabetes och inte göra en svår sak. Det är ett konstigt dilemma.

Mitt råd till er är i alla fall att försöka vara öppna med diabetesen, annars så blir det konstigt och folk börjar undra.

"Låt inte diabetesen bestämma över dig, du bestämmer över diabetesen"